En av mina visdomständer har börjat ge sig till känna igen. Och det med råge! Den gör det med ungefär 3-4 månaders mellanrum och jag hinner alltid glömma bort hur förjävligt det känns. Hur bortskämd är man egentligen inte med att vara krämplös? Livskvalitén förtas liksom lite så fort man är täppt i näsan, har mensvärk, tandvärk. Herregud vilka i-landsproblem jag har!
Jag försöker hitta vardagsrytm. Varför är det så svårt? Alla helt vanliga komponenter som utan problem kan få plats i mitt liv. Ändå så vill det inte riktigt ge med sig. Men jag är rätt nöjd ändå. Det sitter inte helt fast och det flyter inte så lätt att jag inte hinner reflektera något alls. Men jag förstår inte varför jag är så förtjust i att prokrastinera? Skjuta upp jättelätta, bagatellartade saker på morgondagen. Borde gå en kurs i självdisciplin eller tatuera "just do it!" i pannan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar