Livshetsen m.m

Det är så mycket som borde hinnas med, så mycket som jag skulle vilja va. Och det är så svårt att känna att det är okej. Men när ska jag få se New York? Tokyo, Paris, Wellington? Eller bara Umeå? Och när ska prestationsångesten släppa? Och all avundsjuka och melankoli? Antagligen aldrig. Egentligen är det ju liksom okej ändå. Man kan komma runt det. Bara vara. Med allt halvdåligt och osnyggt. Och egentligen gillar jag det. Att jag är jag. Att jag bara är jag och inget annat. Jag vet att det är okej, men ibland så glömmer jag. För det drar utåt och isär. Av allt som jag vill. Allt som skulle kunna vara. Men: I höst ska jag börja lära mig franska. Jag ska skriva en massa på mitt pågående projekt. Kanske ställer jag upp mitt staffli och börjar måla igen. Kanske flyttar det hit en liten hundvalp som jag kan slösa kärlek på. Och kanske så småningom får jag se alla platser som jag skulle vilja se.