Utskicken är klara och som brukligt är har den yttersta huden på fingertopparna skavts bort. Små små rivsår på händer och handleder, men de läker snart. Jag smörjer in mig med handkräm som ska lukta aloe vera men som doftar svagt av någon slags lakrits man fick i sin lördagspåse som liten. Jag tyckte inte speciellt bra om dem. Lönen som jag tänkt spara blir så illa tvungen att gå till nya glasögonglas, om det nu är det som är problemet. Illamåendet, huvudvärken, ögonen som alltid tycks vara tunga nu för tiden, bara sådär plötsligt. Och jag vet inte om världen är suddig eller om det bara är jag som inbillar mig. Att inte kunna lita riktigt på sig själv.
Långa varma bad är fruktansvärt överskattade. De gör det bara svårt att andas. Den kalla duschen efteråt däremot. Som att få somna.
Jag måste träna på läskiga saker. Att sitta kvar i ett tyst rum med någon man är jätterädd för till exempel. Det är nyttigt. Egentligen inget farligt alls men det skriker inuti, konstigt att ingen hör? Men det går bra. Man dör inte. Men det är så mycket annat jag inte vågar. Att le och berätta och vara sådär som jag skulle kunna vara. Jag är så otroligt feg! Hade det varit film eller bok hade det varit lite småcharmigt och kanske lite vackert. Man fick se/läsa om små omärkbara förändringar. Vackert världsomvälvande. Karaktären drivs framåt. Allt blir bättre, eller åtminstone tankeväckande. Men nu är det verklighet och då är det bara dumt och skittöntigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar