Det här med lov på obestämbar tid fungerar riktigt bra. Jag är mycket medveten om att det kanske inte är särskilt hållbart i längden, men jag känner mig underligt nog inte alls så stressad som jag skulle kunna göra över det faktum att jag lär "rycka upp" mig och komma på något smart och bra om framtiden. Det känns utomordentligt att traska runt och göra inget särskilt. Spela tevespel, rota i pappas gömmor, fota snötyngda träd, tvätta lite, diska lite, kasta ner några ord i anteckningsboken, köpa utgallrade biblioteksböcker, klappa katten, dricka te, läsa lokaltidningen osv osv. Jag har inga problem att fylla mina dagar. Jag är inte rädd för att bli kvar eftersom jag vet att jag inte kommer bli det. Allt har sin tid som det så klyschigt heter. Aja, jag avvaktar i alla fall när det gäller min superbraiga 2010 plan. Det blir som det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar