Det kryllar av en massa balla 17-åringar och jag önskar att jag också varit sån. Va sån. Men det funkar inte så. Mest av allt är jag rädd, men vet inte för vad. Människor går på krogen och trängs och skrattar, mina höftleder bänds utåt. Likaså axlarna, handlederna. Och jag vill måla, men får inte plats, har glömt bort. Ser italiensk film på bio och trivs med anonymiteten. Jag har fått nya skor och tiden går, går, går. Minnen fladdrar förbi, som en välbekant FILM man inte minns slutet på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar